for the rest of my life
Har många gånger försökt att sätta mig in i det som jag lever i just nu
och verkligen tänka i nutid. Antingen så tickar tankarna över till framtiden
eller så hoppar de tillbaka till det förflutna. Vad är det som gör att det är
så svårt att stanna upp och njuta av stunden? Varför är det mycket lättare
att istället tänka tillbaka på hur bra det varit eller också sitta och bygga upp
förväntningar som ändå aldrig blir som man tänkt sig till slut?
I fredags frös jag fast på golvet i skolan. Personer kom och satte sig bredvid
mig och pratade och jag svarade och sen fortsatte de vidare till deras lektioner.
Jag spillde bort 1 timmes lektion bara över att tänka. Och det var så jävla skönt!
Det kändes så overkligt att jag satt precis på samma plats som jag om 2 månader
kommer springa ut och aldrig mer återvända till. Det känns overkligt att jag blev
tillsammans med killen jag tittade i smyg på i flera år och fantiserade många gånger
om, det känns overkligt att jag som trodde mitt liv var slut har lyckats höja mina
betyg så mycket att jag faktiskt har chansen att komma in på den linjen jag innan
inte ens vågat drömma om att göra, det känns overkligt att jag faktiskt orkat
gå vidare alla gånger allt gått emot mig, det känns overkligt att jag snart flyttar
ihop med min pojkvän och börjar leva ett helt annat slags liv, det känns overkligt
att jag varit kär i en och samma person i snart 2 år. Men samtidigt skulle allt
också kännas overkligt om jag vaknade upp en morgon och inget var som det är.
Det beror mest på vad jag lät livet leda mig till, jag hade för 3 år sedan aldrig kunnat
föreställa mig något i denna stilen. Jag är lycklig och jag är stolt över att jag orkat
med många otroligt jobbiga stunder, stunder, händelser och personer som faktiskt
gjort mig mycket starkare än vad jag varit innan. På något sätt känns det som
alla problem jag stött på bara varit något som fick mig själv att mäta min ork.
Det var som en test för att se hur mycket jag orkade och hur mycket som skulle till
för att jag skulle ge upp. Tydligen ska mycket till eftersom det aldrig lyckats hända ännu.
Har funderat länge idag kring förhållanden man har till varandra, vad är det egentligen
man har att bråka om när man är tillsammans med någon? Det kan helt seriöst inte finnas
något att bråka om så mycket som man faktiskt gör det? Varför gör man det?
Varför är det så svårt att bara vara enkel, snäll och lycklig? Vart kommer alla
dessa konflikter ifrån som från par att t.o.m att göra slut med varandra?
Att man bråkar om småsaker för mycket är egentligen en ganska dålig ursäkt
för att ge upp och göra slut och sedan gå vidare. Livet blir vad man gör det till.
Kanske mycket lättare sagt än gjort men samtidigt så lätt gjort vid första försöket.
Efter alla dessa timmars funderingar har jag bestämt mig för att sluta.
Sluta tjata om onödiga saker och bara se livet från den ljusa sidan.
För även om livet känns mörkt och jobbigt ibland så har man alltid ett annat
alternativ och det är att ta den enkla och ljusa vägen. Fan vad skönt
det ska bli att slippa allt det där som tar energin och förstör mycket annat.
Jag älskar min familj, min pojkvän, mina vänner. Jag älskar livet!
