10.06
Den dagen du inser hur det var med mig, kan vi prata om vem som egentligen är sårad.
Tvingar på mig själv detta fast jag egentligen inte orkar engagera mig på denna front längre.
Har hänt för mycket här och jag vill för första gången i mitt liv ta mitt pack och vända på
klacken och sen gå härifrån. Förstod aldrig, och kommer heller aldrig förstå varför
vissa saker som hände faktiskt hände. Det är sorgligt att två så otroligt kära människor
ska behöva glida ifrån varandra något så otroligt just bara för att en person viker sig
och förändras på bara några dagar. Tänka sig att jag var så fruktansvärt omedvetande,
hade inte en aning om vad som skulle hända men jag var ändå lik förbannat så säker på
att jag skulle vara med den personen som betydde allra mest för mig. Jag visste hela tiden
att något skulle hända och att när tiden var kommen skulle jag förr eller senare bli sårad.
Har varit så tragiskt blind att jag nu i slutet inte ens kunnat se mina egna misstag.
Jag har försökt. Har satt mig in i din och andras situationer så många gånger förut
men ändå kan jag inte förstå. Ändå kan jag inte förstå hur man kan komma på en sån
löjlig ursäkt som att det inte fanns någon annan plats i en hel lägenheten så tjejen
var tvungen att sitta i ditt knä. Kan inte förstå hur jag kunde få en utskällning av
dig och ändå kom jag krypandes tillbaka trots att du skulle åka iväg när allting var som värst
och du skulle dela stuga med ditt X. Är det speciellt konstigt att jag aldrig förstod
hur man kunde stå och kyssa någon annan när man visste att det låg en hemma
och drunknade ner i alla tårar som aldrig behövdes spillas. Om det inte vore för alla
jävla misstag och chanser. Kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger du dansade
utmanande med mina kompisar och jag stod som en tyst feg råtta intryckt i ett hörn,
kan heller inte räkna alla gånger jag trots det gav dig en ny chans. Minns alla måndagar
jag fick besked om hur helgen hade varit och likaså du, fick höra saker av folk
som jag visste inte ens brydde sig om mig. Folk som bara är så bedrövligt nerdränkta
i allt skitsnack att dom bara gottade i sig att se oss glida isär på grund utav dig.
Kan du svar på varför jag gav dig så många chanser, för jag har faktiskt inte en jävla aning.
Hade kunnat varit så långt fram i livet nu, så långt bortom detta men ändå är jag kvar.
Självklart har jag förändrats men det är din förtjänst.
Du gjorde mig till en sämre människa. En sådan person jag alltid varit rädd för att gå och bli.
Jag kommer sakna så mycket, kommer vara så tom att inte ens mina kompisar
kommer kunna fylla ut tomrummen längre, och antar att det är då det gått för långt.
Jag vet att jag går iväg, men det är ändå du som lämnar så mycket spår efter dig.
Hur ska jag kunna gå någon vart när jag varit överallt med dig. Hur ska jag kunna se
nöjet i saker när jag bara ser dig för allt jag gjort för att vi gjort allt en gång tidigare tillsammans.
Du frågade aldrig mig hur jag kände mig varje gång du bad mig hålla käften för att
du skulle spela ett töntigt spel för killar som du inte har växt ifrån ännu.
Sånt som blir viktigare än allt du en gång haft när det väl går neråt.
Förstå kanske du gör, men känna hur det verkligen kändes alla gånger kommer du aldrig göra.
Och gör du det någon gång, ring mig då så kan vi prata.
I will burn burn burn every memories down.
Kommentarer
Postat av: julia
sjukt bra skrivet sofia, sjukt!
kan inte riktigt säga att jag vet hur det känns. men jag kan tänka mig det.
men jag tycker att du verkar stark. om du känner för att svara, så svara till min bloggiz. puss på dig tjejen
