23.08
Det har blivit för mycket nu. Jag har kommit på det alldeles själv..
Jag har visst inte kommit över tiden att bolla känslorna med en okänd människa.
Saknar jag någon är det tamejfan Eva-grete. Min fina vän som jag alltid
kunde prata med. Hon kunde förmedla mina känslor och kolla av med mig om det
var så det var före jag ens hann att öppna min mun.
Saknar hur jag kunde springa upp till hennes rum när allt i mitt huvud var kaos.
Glömmer aldrig morgonen då vi bestämt träff uppe i ditt rum och jag hade gråtit
precis hela natten, men på morgonen vaknade jag upp med en lättnad för jag
visste att jag skulle till dig. Minns att jag satte mig utanför ditt rum efter att inget öppnat
trots jag hade knackat säkert tiotalsgånger. Efter en bra stund gick jag ner till
lärarrummet och frågade några lärare vart du var och om någon hade sett dig.
Ingen svarade, alla önskade att någon annan kunde svara så de själva slapp.
Vuxna människor, jag trodde inte mina ögon. Till sist, kom Anki som satt
i Expediton fram till mig och frågade.. - Har du inte hört om henne Sofia?
Jag hånade henne snabbt och frågade vad hon pratade om.
- Hon blev jättesjuk inatt så ambulans-helikoptern kom och hämtade henne.
Nyheten fall som en kniv i bröstet på mig. Ville bara gråta, ville bara åka till henne,
men efter en stund ville jag ingenting. Jag minns hur jag kämpade otroligt hårt
för att hålla gråten inne, gick in på toaletten för att låta det komma.
Dagarna gick, VARENDA dag gick jag dit in och tittade om du var där, sedan ner
till lärarrummet för att fråga vad de hade hört. Tydligen hade ingen hört någonting.
Bullshit. Jag var så fruktansvärt tom och arg, klart som fan någon visste någonting!
Det gick ett tag och jag fick reda på att du blivit sjuk, fått någonslags tumör..
Jag ville bara slå någon, jag ville bara riva av mig mitt hår, dra ut alla mina saker på
golvet, skrika, jag ville bort. Visste inte vart jag skulle ta vägen.
Var så fruktansvärt tom. Att ha gått från att ha någon att prata med varenda dag, till
att inte ha någon att prata med var något jag nu gärna i efterhand hade sluppit.
Det gick månader innan du kom tillbaka. Två veckor före skolavslutningen kom du till
skolan för att se hur det var med alla. Känslan när jag mötte dig i korridoren,
känslan när du kramade mig och frågade hur det var, känslan när allt bara fall och jag
grät. Jag var så arg för att du varit borta. Samtidigt så obeskrivligt lycklig för att
ha dig tillbaka. På skolavslutningen stod alla lärare uppradade på en lång rad längs korridoren.
Jag minns att jag stannade upp en bra stund när jag kramade dig. Jag minns att du
viskade att jag var grymt stark för att ha klarat av detta själv.
När vi hade kommit ut på skolgården och fått en hel del blommor och allt hade lugnat sig
kom du fram med en blomma och ett kort där det stod några fina meningar.
Det kändes så bra då. Du hade pratat med mamma om hur duktig jag hade varit
och hur stolta ni var, och hur tråkigt det var att vi inte skulle ses mer.
Jag var så glad då. Men är så jävla ledsen över det nu. Saknar dig. Så himla mycket.
Saknar någon. Någon som verkligen förstår, bryr sig och alltid lyssnar.
Ikväll är jag ledsen och det tänker jag vara. Ibland är det skönt att bara hata allt.
Att inte orka är bara så himla lättande ibland.
People always leave, with or without reason and that makes me so fucking sad.
