23.51
Har haft en tänkar-dag idag som innehållit både gott och ont. Finns inget i världen
som skulle kunna sätta ord på hur mycket jag vill ha det som det var förut.
Jag är nog fan hellre tragiskt blind av kärleken än att bära på allt detta.
Men ändå minns jag smärtan så fruktansvärt vass, vass som ändan av en kniv.
Det gjorde lika ont varenda gång. Du drack dig full, tafsade lite, ljög lite,
drack lite till, mumlade om ingenting, skällde på mig,
bad mig om mat och hink när du kom. Dagarna efteråt fick jag alltid reda
på vad du gjort på helgerna, hur du varit och vad du sagt.
Jag var maktlös, så fruktansvärt värdelös i de där ögonblicken.
Var så osannorlikt kär så jag kunde inte ens se hur det skadade
mig inombords. Jag gick sönder.Helgerna tillsammans med dig när du
förändrades var de bästa jag någonsin minns i mitt liv.
Det var ändå ingenting. Så lite saker som gjorde så oerhört mycket.
Veckans höjdpunkt var när mamma startade bilen och vi
åkte för att hämta upp dig. Det var lika roligt när vi skojbråkade om
vilken film vi skulle ladda ner.Minns aldrig att du klagade på mig,
du trodde på mig och nästan såg upp till mig.
Du var så fruktansvärt beroendeframkallande.
Kunde inte låta bli att titta på dig, aldrig någonsin.
Minns de första veckorna då jag ville springa fram till dig i skolan
men minns att jag inte vågade. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel.
Allt var faktiskt helt perfekt. De bästa man kunde önska sig.
Minns att jag inte förstod någonting då du började dricka igen och
allt började bli som förr igen. Fick höra av några bekanta att du taffsat
och jag frågade dig försiktigt men fick lika snabbt en utskällning för att
vara så korkad att jag trodde något sånt. Klart jag inte ville tro det,
du var ju den bästa som fanns, det dyrbaraste jag någonsin haft och kunde få.
Varför skulle du göra något mot mig? Du hade ju
behandlat mig som om jag vore en prinsessa innan, hur mycket jag försökte
kunde jag inte komma på en enda bra anledning till
det som pågick under den tiden. Dina händer var överallt,
du var överallt, på alla. Skulle vilja lägga ihop alla samtal jag
offrat bara på att sitta och lyssna på när du var full. Tänk vad mycket pengar,
tänk vad många filmer vi hade kunnat se, hur många fler helger
det hade kunnat bli. Men istället blev det såhär.
Du stängde ute mig ett bra tag och jag antar att det var där min självkänsla
fall med på plats också. Kan inte räkna på mina kroppsdelar
alla gånger då jag försökte ändra på mig själv,
försökte fixa håret på ett annat sätt, testade andra kläder, försökte verkligen
med allt för att du skulle se mig. Men när du tittade på mig var
det precis som du såg rakt igenom mig. Som om jag var
totalt osynlig för dig. Samtidigt som du var all färg i mitt liv,
mitt livs största punkt. Minns kvällen då du skällde ut mig när jag bad
dig att inte åka till Grebbestad på Midsommar.
Minns så väl när min bror kom hem vid 4 på morgonen och frågade varför jag
var så ledsen, han uppmuntrade mig precis som alla andra gånger och bad mig sova inne
hos honom. Han förstod aldrig varför jag svarade
när de andra ringde och sa att du gjorde massa skit. Han förstod aldrig hur jag stod ut.
Min fina fina bror, som hjälpt mig så otroligt mycket.
Vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom, alla fina råd och uppmuntringar.
Minns iallafall att jag trots allt åkte till dig på Lördag och jag var fan den lyckligaste i världen
du var så himla snäll trots att du var totalt borta. Minns att jag verkligen trodde på allting.
Sen kom kvällen då allting blev svart.
Men ändå har jag fortsatt klandra mig själv i snart 1 års tid.
Jag var så jävla korkad som aldrig märkte någonting. Kan du förstå att trots allt....?
Vill jag fortfarande att allt ska vara som förut? Men det blir det aldrig igen.
Och det är det som svider långt innanför bröstet precis hela tiden.
Vår första pussbild tillsammans.
En av alla fina dagar tillsammans med dig. Denna bilden tog vi så jag kunde
ha en fin bild på min skiva som jag gav till mamma o pappa!
Min fina, fan vad perfekt. Som bäst här.
En förjävlig kväll jag bara var kär.
Detta fick jag av dig när vi var på Torp! De få gångerna vi gick ifrån din soffa haha.
Minns att du köpte halsbandet för jag verkligen alltid velat haft ett sånt. Tack!
När jag var som lyckligast!
Åh vad jag minns denna fina dag! Julafton.. 2008 (?)
Du kom till mig på kvällen och vi fotade med min kamera jag hade fått!
en fin bild som Joel tog på oss på Juldagen.
VÄRSTA helgen i mitt liv.
Jag hoppas du förstår att detta är det värsta jag någonsin gjort.
Men jag hoppas med hela mitt hjärta.. att det blir som det EN gång var.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det SKA bli som det en gång varit! det har ju varit på bättringsväg men nu faller allting bara
