i'm sorry it is this way
det sista jag var beredd på idag var att jag skulle sluta ensam hemma och livrädd.
jag vet inte om jag är mest rädd för att någon ska komma och mörda mig eller
om jag är rädd för alla tankar och känslor som blandar sig och sedan exploderar
inuti huvudet på mig. inbillningar har aldrig studsat såhär mycket i mina tankar
som dem gör just nu. det är något som gör mig frustrerad, osäker men samtidigt
så himla säker på att något inte är som det borde. jag kanske borde lägga ner
allt detta men det funkar inte. har försökt. oräknigt många gånger.
många gånger komma konstiga saker ur munnen på mig och jag kan inte placera
orden i någon rimlig förklaring. något som låter rimligt att säga. bara för att.
jag önskar bara jag fick veta, hur det var, hur det är och hur det kommer bli.
men inget vet, och kanske är det bara lika bra många gånger.
utan att ha en aning, fortsätter jag vidare, men inte öppen för problem
inte tillgänglig när någon vill bråka, inte öppen på förslag att avsluta något bra.
jag ska fan gå och bli en positiv person, redigt positiv!
