20.58

Känner mig halv. Känner mig hel. Känner mig arg. Känner mig glad.

Känner mig besviken. Känner mig förvånad. Känner mig osäker. Känner mig säker.
Då undrar jag bara en sak.. vad fan känner jag egentligen?
Så mycket tankar som rullar runt i huvudet och det känns som tiden tar sig lika snabbt
fram som eld i en pappersfabrik. Det gör ont att vara ensam men samtidigt är det som en lättnad.
Som en frihet, som en ny känsla som jag inte kan sätta ord på hur längesedan sist.
Vet inte om jag säger och gör rätt saker eller om jag faktiskt gör det jag behöver för mig själv.
Känns som jag gör mig själv lycklig nu men människan jag älskar mest så jävla olycklig.
Och det gör mig också olycklig. Det gör så himla ont att såra någon utifrån och in.
Drar ner mig själv i det och tänker på det ständigt och försöker hela tiden komma på en lösning.
Men samtidigt känns det ibland att det redan är på bättringsvägen.
För du har själv sårat mig så mycket att jag inte skulle kunna få med alla gånger ihoptryckta
på ett A4. Kommer inte ens ihåg alla gånger jag satt hemma och väntade på att någon skulle vilja
byta ut sitt liv med mitt. Letade hela tiden efter en anledning till att orka mer.
Och likaså fan är jag tillbaka här igen, eller snarare kvar här fortfarande.
Har insett att det gör precis lika ont att bli sårad som att såra någon annan.
Det drar ut hjärtat på mig och jag vill sätta fast det där det en gång satt säkert.
Har ingen som helst lust att försöka arbeta i skolan och känner inte alls för att
ens gå hem på dagarna heller. Vad ska jag gå hem till? Mig själv?
Då blir jag bara fast i tankar som dränker mig i sorg jag inte behöver längre.
Sorg jag hade kunnat lägga bakom mig men har trots skiten valt att släpa den längs mina ben.
Jag älskar en människa och hatar mig själv för att inte kunna välja.
Välja vad som är rätt, rätt och fel. Men vem vet egentligen att det är rätt?
Vill heller inte ge falska förhoppningar och dra ner allt ännu en gång.
Känns inte direkt som att det byggs upp nu heller eller att jag kommer någon vart.
Men något måste hända, och det är med väldigt snart. Nu. Direkt.
Kan inte vara kvar i detta.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback