17.19
Lyssnar på Broken strings och tankarna flöder som ALDRIG förut.
Jag ville så mycket, vi ville så mycket, vi skulle göra så mycket.
Som nu aldrig blir av. Det gör så ont, så sjukt jävla ont.
Det skär i mig och jag försöker göra motstånd genom att låta
det värka men det slutar inte, hela tiden. Det fortsätter oavsett vad.
Men samtidigt känns det så skönt att få säga vad jag känt
hur jag känt mig och varför. Jag har faktiskt inte gjort något större
men ändå fått allt detta tillbaka, varför? Ja, det undrar jag med.
Man kan inte få allt i livet, men någon gång önskar jag att jag kan
komma i närheten. Jag önskar jag hittar någon som verkligen utvidgar
mina behov på bästa möjliga sätt och som hjälper mig genom allt.
Jag hoppas jag hittar någon att verkligen dela glädje med, på RIKTIGT.
Någon som stöttar mig och inte hånar mig när jag försöker göra något.
Någon som lovar att aldrig såra mig så jag slipper oroa mig hela tiden.
Oron som funnits inom mig de senaste åren har jag ingen aning om,
jag har ingen aning om vilket håll den kom ifrån eller varför.
Oro? Oro för att att inte betyda något och att bli sviken.
Varför finns något sånt? Varför finns det över huvudtaget?
Det absolut snällaste min bror har sagt till mig och säger fortfarande..
"Om någon person väljer någon annan framför dig.
Är den personen heller inte värd dig. "
Jag skulle kunna förlåta. Men inte så stor sak.
Jag skulle kunna gå vidare, men det skulle ta sån tid.
Kommentarer
Postat av: elina
tycker om dig sofia, du är bäst!
Postat av: Ida Broberg Andersson
keep it up !
<3
