forgive, love, live, get memories
När jag skapade blogg visste jag lika lite om vad jag tyckte den skulle stå för som
jag gör än idag, jag vet inte om det är en skriv-blogg, en shop-blogg,
eller bara en vanlig ungdomsblogg. Jag älskar att läsa långa texter, jag kan slå på
en låt som berör mig och läsa en text som en människa jag aldrig sett förut skriver
och ändå lyckas bli så berörd att jag gråter. Att se en film kan göra mig riktigt lycklig
och uppskatta det jag har, men jag kan också bli besviken och bli ledsen över det
jag faktiskt inte har och det som faktiskt är fel i mitt liv. Något jag kan är att
lyssna på en låt med en bra och väldigt tilltalande text och sedan tänka utifrån det.
Jag kan tänka så jag får ont i huvudet, jag kan lyssna på en låt som gör mig
obegripligt lycklig, men när låten sedan stängs av återgår jag till ett "grått" liv.
Något jag däremot vill lära mig är att alltid kunna tänka, känna och göra så.
Så fort något känns jobbigt så vill jag kunna ta fram den egenskapen och göra livet
till något mycket bättre än vad jag ibland får det att låta som att det är.
Jag tycker det finns många insatser man kan göra för att göra ens egen vardag
betydligt mycket bättre, än vad man gör om man endast sitter hemma och
snackar bakom andras ryggar utan att inte ta tag i sitt egna liv. Jag vill försöka hela
tiden att göra mitt och min omgivnings liv så mycket bättre, steg för steg, dag för dag.
Men det går inte alltid, alla misslyckas och det är okej men det är styrkan att orkar göra
ett nytt försök trots misslyckanden, det är det där att ta sig nerifrån och upp.
Jag försöker varenda dag att vara positiv, men att vara det hela tiden varenda dag
är nästan omöjligt vissa dagar. Att gå till skolan och vara en vän som folk vill vara med
en vän som folk blir glada utav och att vara en vän som lyssnar och förstår
när man sedan kommer hem från skolan ska man vara världens bästa flickvän som
lyssnar, som är rolig och som hela tiden ska vara på bra humör och aldrig bli sur
sen ska man samtidigt höra av sig till släkt, familj och vänner på hemmafronten.
Det är tufft, det måste jag säga. Mitt upp i allt kan det bli kaos många gånger.
Då gråter jag, sätter mig ner och funderar på allt och börjar om på nytt igen.
Men måste säga att det är underbart att få starta om ibland när man lyckats komma till
en jobbig svacka. Men att få motgång av en familjemedlem, en vän eller ens pojkvän
är obeskrivligt jobbigt. Att samtidigt som man är ledsen, bli sviken, och inte ha någon ork,
så ska man sitta och förklara vad det är man tycker personen gör för fel alla de gånger
då dem inte förstår det själva. Det värsta jag kan komma på just nu är när man
har något jättespännande att berätta, man är helt hyper av glädje
När man sedan sitter och försöker förmedla allting man har i huvudet.
Mitt upp i berättelsen ser man att personen tittar bort, tänker på något annat eller i värsta
fall börjar avbryta gång på gång för att den personen tycker det den vill berätta
är tydligen så mycket viktigare och intressantare. Efter många hopp och försök om att få
det man ville sagt, till en person som tar åt sig och som lyssnar, tar in och skrattar,
och det inte funkar, då ger jag upp. Jag blir oftast inte arg, jag blir mest bara ledsen
jag kan begära mycket uppmärksamhet ibland, men som jag ofta säger, det kan inte
vara så fruktansvärt jobbigt att sitta still och tyst max 2 minuter och lyssna på något
jag har att säga? Därför tycker jag det är jätteviktigt att få alla andra att inte känna som jag.
Om någon säger något, och någon annan däremellan avbryter, säger jag efter den andra
personen pratat klart, och frågar vad personen ville säga? Jag avskyr att se en person
börja berätta en sak men aldrig får det sagt, bara för att jag vet hur förolämpande och
trist det faktiskt är. Uppmärksamhet är det viktigaste vi människor ger varandra.
Utan uppmärksamhet skulle varenda människa känna sig totalt värdelös.
Att aldrig bli hörd, sett eller omtyckt. Allt grundas egentligen på att ge och ta.
Sen till självförtroende och självkänsla. Det har alltid varit en gles, svag och periodvis
sida i mitt liv. Vissa dagar kan jag faktiskt tycka jag ser helt okej ut för att vara jag.
Som att jag nöjer mig för att det är bra för att vara jag. Andra dagar känner jag
mig hemsk. Eftersom allting i mitt liv grundar på alla mina tankar hela tiden så gör
det allt så mycket jobbigare och mer komlicerat. Säger någon något till mig så går jag
och grubblar över den lilla meningen i evigheter efteråt. Jag tänker hela tiden på hur andra
folk ser mig, jag hatar att känna mig klumpig, i vägen eller oviktig.
Även om den enda person som är bäst på att få mig att känna så, är jag själv.
Känner att jag måste börja avrunda. Klockan är mycket och jag borde gå och lägga mig.
Men först ska jag lyssna några gånger till på "Not ready to make it nice"
och tänka allt jag inte skriver här. Alltså mer personliga saker.
Antar att detta inte är varken första eller sista gången jag skriver oändligt långa texter.
Det är underbart.
Kommentarer
Postat av: Evelina kinhult
Hej Sofia. =) Jag kan säga att jag känner igen mig väldigt väl, är exakt likadan! Har ett liv som låter likt ditt. Många tycker att det är jobbigt när man är så långsökt hela tiden, men va fan, det är ju sån jag är?
Tror faktiskt att vi två är ganska lika :)
Ha de så bra !! Kram
